aj aj aj!
Min mage gör ont. Jag trodde aldrig att man kunde må såhär. Någonstans hoppas jag att du mår lika dåligt som jag. Vi måste göra något åt det här nu. Vi måste det! För jag klarar inte av det längre. Men jag vet också, att jag inte kan låta dig vara. Du kanske skulle klara det.. Kanske ska du sluta svara när jag ringer och skriver.. Men krossas jag mer då? det är såhär jag gör när jag inte kan prata med dig. skriver skriver skriver.... Men du kommer aldrig läsa det ialla fall. För jag vet egentligen att jag bara drar ut på smärtan. Du kommer aldrig bli min.. Även fast jag vill det så kan du inte. Du har annat att tänka på. Du får inte tro att jag är arg på dig. Det är jag inte. Jag kanske borde vara det? Du fyller mig med hopp för att i nästa sekund stampa på mig. Vet du själv vad du gör? Jag vet att jag är en idiot.. jag vet det! Men jag måste ju få säga vad jag känner? Jag saknar dig mitt hjärta. Jag saknar dina armar runt mig.. Jag saknar din helt underbara kropp.. Jag saknar hela dig, hela tiden.. En av mina vänner sa "Fan också. Han är ju pusselbiten vi pratat om"... och det är du verkligen älskling. Det är du!!!!!
Du och jag, vi är så lika. Vi skulle få det så bra tillsammans.. Det vet jag och du har också sagt det. . .
Ljuger du för mig? Kanske är du inte glad med mig, kanske är jag inte så fin som du säger... Det gör så ont att du sagt att du älskar mig.. För borde man inte vara med den man älskar? Säg bara att du älskar henne, att du är lycklig med henne och att det är henne du vill leva med. Håll fast vid de orden och låt mig vara. En dag kanske jag kan stå på egna ben, inte sakna dig och börja leva igen.. För jag kommer aldrig kunna glömma dig. Aldrig aldrig aldrig......
VARFÖR GÖR DU SÅHÄR?!?! I en jävla månad har du sagt till mig att det är mig du vill ha. Men förihelvete människa. VARFÖR ÄR DU INTE MED MIG DÅ? Varför lät du mig åka? Varför lät du mig rymma????
Vi är så långt borta ifrån varandra nu.. Vi kan inte ens ses.. och ändå älskar jag dig..
Du är så fin, min älskling. Du är den perfekta för mig.. Vi tycker båda om att mysa. Vi är glada med varandra. Vi kan prata, om allt! Vi har så jävla roligt ihop.. och nu sitter vi här.. Med flera mil emellan oss.. och saknar... Varför måste det vara såhär svårt?
Det spelar ingen roll att jag säger stopp. Jag faller alltid tillbaka. Jag har ju provat! jag har verkligen verkligen provat! Efter ett tag blir ju saknaden för stor igen.. och jag skriver "Jag behöver dig!!!"... Då börjar det igen.. jag är glad ett tag.. men sen kommer ångesten.. Den där känslan av att inte duga.. Jag vet att det inte beror på mig.. Men jag känner mig så jävla otillräcklig..
Säg aldrig mer att du älskar mig, att du saknar mig och att jag är fin.. jag vill inte höra.. eller jo, det vill jag. säg det varje dag, från och med den dagen då du är min.
Jag älskar dig!!!
